090607 Den gröna knottriga bollen
Erulk här igen...
Dagen började bra men sent, klockan ett var vi vakna, vi tog på oss badbyxor och halv två begav vi oss ut på en vandring innan frukost. Vandringen tog oss från min lägenhet, ner på stranden, bort till tornet i La Mata och tillbaka. Gassande solsken, 28 grader varmt, blåsigt och extremt mycket folk på stranden. Man kan inte klaga på det...
Väl tillbaka i lägenheten efter den varma promenaden var det dags för lite välförtjänt vila och frukost. TV:n visade inget mindre än en Robin Söderling få stryk med 0-3 i set mot Roger Federer i finalen i Franska Öppna. Jag tittade inte på tennisen överdrivet mycket då jag intresserade mig mer för himym. Peppe däremot följde tennisen med falkögon och försökte hänga med på det kommentatorerna sa. Det gick ju bra... De pratade om att Federer försökte få bollen så långt ut mot linjen som möjligt, det uppfattade han iaf (efter att jag översatt).
Peppe kom med idén att vi skulle gå ut och äta och det lät ju gott så jag tänkte direkt på La Casona. En öl och en dusch var (inte delade) senare, så var vi på väg...
Hur kul är det inte att spela fotboll på en vindfrisk strand och medvind i seglen. När jag och Erik tog vår morgon/brunch promenad dök plötsligt en grön liten knottrig boll upp bakom oss. Och tokug i bollar i alla slag sprang jag som en hund på maner att hämta benet. Efter kanske tre mil springande kom jag ikapp den lilla bollen och fick stopp på den med en klackspark och en typisk Ronaldo-fint. Alla på stranden ställde sig upp och gjorde vågen, jag bugade och tackade för mig.
Något jag skulle rekomendera till alla utbrända, kränkta (eller påväg till att bli) svenskar där hemma; res bort under semestern, stanna inte hemma och tro att ni ska kunna hinna med att fixa alla de småsaker runt om på gården som ni inte hunnit med under våren. Var lediga istället, åk till något varmt ställe som ligger vid havet och gör det till er fristad. Låt dagen ta dig för vad den är och inte för att den måste. Lär er att stanna upp och tillåt er själva att inte må dåligt och få skuld så fort ni inte gör nytta. Något annat viktigt är också att komma hemifrån och få perspektiv på saker och ting, träffa andra människor och göra något ni aldrig trott var möjligt. Glöm inte att det är blodet, venerna och värmen inom dig som är Gud, ta vara på dig och stressa inte ihjäl dig!
Tack för mig
/Peapea
p.s. jag åt pizza och peppe åt pasta, bussen kom inte när vi skulle hem så vi gick hem lite mer än fem kilometer istället.
Nu är den knottriga jäveln fast...
Så fort han försökte rymma var Peppe snabb att springa efter igen...
'Uno' fick jag i uppdrag att säga till busscahuffören... Jag kan verkligen ingen spanska...
Man kan inte må annat än bra med en Copa Milanesa framför sig...
Fiskpinnar??? Var är ärtorna???
The cripple and the starfish...
Equilibrium...
The last stray...
Peppe, the moon and the moonlit sea, everything was right there for me...
Dagen började bra men sent, klockan ett var vi vakna, vi tog på oss badbyxor och halv två begav vi oss ut på en vandring innan frukost. Vandringen tog oss från min lägenhet, ner på stranden, bort till tornet i La Mata och tillbaka. Gassande solsken, 28 grader varmt, blåsigt och extremt mycket folk på stranden. Man kan inte klaga på det...
Väl tillbaka i lägenheten efter den varma promenaden var det dags för lite välförtjänt vila och frukost. TV:n visade inget mindre än en Robin Söderling få stryk med 0-3 i set mot Roger Federer i finalen i Franska Öppna. Jag tittade inte på tennisen överdrivet mycket då jag intresserade mig mer för himym. Peppe däremot följde tennisen med falkögon och försökte hänga med på det kommentatorerna sa. Det gick ju bra... De pratade om att Federer försökte få bollen så långt ut mot linjen som möjligt, det uppfattade han iaf (efter att jag översatt).
Peppe kom med idén att vi skulle gå ut och äta och det lät ju gott så jag tänkte direkt på La Casona. En öl och en dusch var (inte delade) senare, så var vi på väg...
Hur kul är det inte att spela fotboll på en vindfrisk strand och medvind i seglen. När jag och Erik tog vår morgon/brunch promenad dök plötsligt en grön liten knottrig boll upp bakom oss. Och tokug i bollar i alla slag sprang jag som en hund på maner att hämta benet. Efter kanske tre mil springande kom jag ikapp den lilla bollen och fick stopp på den med en klackspark och en typisk Ronaldo-fint. Alla på stranden ställde sig upp och gjorde vågen, jag bugade och tackade för mig.
Något jag skulle rekomendera till alla utbrända, kränkta (eller påväg till att bli) svenskar där hemma; res bort under semestern, stanna inte hemma och tro att ni ska kunna hinna med att fixa alla de småsaker runt om på gården som ni inte hunnit med under våren. Var lediga istället, åk till något varmt ställe som ligger vid havet och gör det till er fristad. Låt dagen ta dig för vad den är och inte för att den måste. Lär er att stanna upp och tillåt er själva att inte må dåligt och få skuld så fort ni inte gör nytta. Något annat viktigt är också att komma hemifrån och få perspektiv på saker och ting, träffa andra människor och göra något ni aldrig trott var möjligt. Glöm inte att det är blodet, venerna och värmen inom dig som är Gud, ta vara på dig och stressa inte ihjäl dig!
Tack för mig
/Peapea
p.s. jag åt pizza och peppe åt pasta, bussen kom inte när vi skulle hem så vi gick hem lite mer än fem kilometer istället.
Nu är den knottriga jäveln fast...
Så fort han försökte rymma var Peppe snabb att springa efter igen...
'Uno' fick jag i uppdrag att säga till busscahuffören... Jag kan verkligen ingen spanska...
Man kan inte må annat än bra med en Copa Milanesa framför sig...
Fiskpinnar??? Var är ärtorna???
The cripple and the starfish...
Equilibrium...
The last stray...
Peppe, the moon and the moonlit sea, everything was right there for me...
Kommentarer
Trackback
